Australien- Sydney - nyårsafton
Kategori: Allmänt
I med vi hört att det är mycket folk på nyår i parkerna så tänkte vi vara ute i god tid. Vi hade ju kollat in platsen redan när vi kom till Sydney i början av september så vi visste vart vi skulle. Så vi tog tåget vid 11 över bron till norra Sydney och undrade vart allt folk var? Var det fel dag? Men när vi tittade ut genom fönstret på tåget så såg vi vart alla var. De var redan på plats.
Tält, sovsäckar och bajamajor. Det var precis som en festival. Världens största festival.
Jag vet inte hur vi lyckades men plötsligt satt vi på vår filt längst fram med utsikt över både bron och opera huset. Dessutom under ett träd så vi hade skugga nästan hela tiden.
Det kunde inte blivit bättre.
Sen väntade vi. Åt. Väntade i toa kön 1-2 timmar. ( kön var säkert 150 meter lång) och väntade igen.
Efter 12,5 timmar kom det vi väntade på. Fyrverkerierna.
Om det var värt 12,5 timmars väntan för 12 minuter?
Jag ska inte ljuga: Det var absolut magiskt
För att summera året:
Det har varit ett tufft år. Riktigt tufft ibland om jag ska vara ärlig. Det började inte så bra. Av olika anledningar. Genom året har jag varit med om mindre bra saker men också bra. Jag har varit glad. Jag har känt hopp. Och jag har trott. Jag har också blivit besviken. Jag har förlorat hopp. Och slutat tro. Även på mig själv.
Genom året har jag förlorat människor i min närhet. Och vänner. Som man trott på. Jag ska inte påstå att det inte känns . För det gör det. Men jag har också insett vilka som verkligen finns där. Oavsett vad. Vänner. Riktiga vänner. En av dessa vänner sa till mig en gång att det är väl det som kallas livet. Och jag antar min vän har rätt. Förlora och vinna. Sorg och glädje. Motgång och medgång. Besvikelse och lycka. Samma vän sa att man nog inte uppskattar det man har förrän man är utan det. Rätt igen. Det är en mycket klok vän jag har.
Jag tror att saker man är med om, stora som små spelar in i hur man tänker och blir som person. Jag tror inte på att tiden läker alla sår, för ärren finns alltid kvar där . Men jag tror att man kan komma tillbaka och kanske inte gå samma väg som innan,men en annan lite krokigare vid sidan om. Jag är på väg tillbaka på den där vägen.
Ännu ett år har gått. Utan honom. Han som jag förlorade. Han som döden tog ifrån mig. När jag behövde honom som mest. Och jag kunde bara se på. Människan som betytt mest i mitt liv. Han som jag älskade så ovillkorligt. Ännu ett år har gått. Med er. Människor som betyder mer än jag kan förklara. Människor som jag nu älskar.
Här står jag idag. För jag står upp fortfarande. Jag faller ibland. Men jag har faktiskt alltid rest mig igen. Och här står jag idag och har precis firat in det nya året i Sydney. Livet är svårt. Livet är enkelt. Året slutade heller inte så bra. Också av olika anledningar. Man kan inte påverka allt som händer. Men man kan själv göra sina val inför framtiden.
Tack till alla er som alltid finns där för mig. För att ni står där bakom mig. För att ni inte dömer mig utan bara finns där. Oavsett vad. Jag älskar er! Ni vet vilka ni är!
Och när ni firar in det nya året hemma om några timmar så önskar jag er gott nytt år!
/ Tina
